Lid betyder brant sluttning och det var verkligen brant, stenigt och svårframkomligt. Här möts två sprickzoner: Tornqvistzonen och Protoginzonen och därför finns också i dessa trakter upp till 200 vulkaner. 100 meter höga från början, idag ca 20 meter, det sprängs loss stenar kontinuerligt. Diabasen är mer lättvittrad än gnejs och ger därför en näringsrik jord med högt pH. Detta sammantaget ger en speciell flora. Vi såg en mängd arter på vår vandring; skogsviol, inhemsk gulplister, skunkkalla (en nordamerikansk invasiv art) som är en förrymd trädgårdsväxt, namnet till trots stinker den inte alls. En av de första mossorna vi stötte på var den fluffiga västliga hakmossan, en signalart för höga naturvärden som kräver fuktig, äldre skog. Kort därpå dök nästa signalart upp: den skira: platt fjädermossa som trivs på lind, ask, lönn men också på äldre bokträd (pH stiger med åldern) framförallt behöver den lång skogskontinuitet för att trivas. Där var också porella – en levermossa som även den är en signalart för skyddsvärd skog.
Ur den kompakta löv- och vitsippemattan under våra fötter stack det upp en lustig liten lilafärgad växt: vätteros, som är en helparasitisk växt som helst växer ihop med hassel eller alm. En till art som trivs på basalt och med den fuktiga skogen är stor bräkenmossa (en levermossa) och på en lind växte trubbfjädermossa. I kanten av alkärret växte västlig husmossa, ytterligare en signalart för nyckelbiotop, med sin röda stam och krokiga blad. Efter en god stunds snavande, kravlande och bråkande med stenar och hala nedfallna stammar längs med den branta vulkanens fot tog vi fikapaus. Kort därpå uppmärksammandes ett gammalt och stort bokträd med stor mångfald av mossor och lavar. Där identifierades bland annat; ärgmossa (ärg-grön och mycket liten), i Sverige finns bara 4 arter och detta var förmodligen (krävs mikroskop) Atlant ärgmossa för det hade dokumenterats här tidigare, plattsvepemossa som är en levermossa, bandmossa även den en levermossa som ser ut som platta gröna julklappssnören, cypressfläta…
Här i gammelskogen intill ån är det hög luftfuktighet och här stortrivs lind, bok och även alm, almarna är i regel små eftersom almsjukan tagit de stora träden. Den första linden slog rot här efter den senaste istiden för 6–7000 år sedan och i Sverige är det ovanligt att lindens frön hinner mogna och de förökar sig i första hand med rotskott. Detta betyder att denna första lind skickat rotskott och alla lindar vi ser runt omkring oss alltså är en del av denna allra första lind som kom hit efter den senaste istiden. På vandringen vidare mot rikkärret såg vi: guldlockmossa (ganska vanlig art men växer på ’roliga ställen’), skuggtujamossa, skuggstjärnmossa, praktsidenmossa, kvastmossa, stor hättemossa (såg ut som tussar på trädstammen), den rosliknande rosmossan som indikerar på rika igenväxningsmarker och vid kanten av vattendraget vi följde växte det källgräsmossa ovanpå stenarna. Vi såg också de kolsvarta lavarna skriftlav och klotterlav.
I rikkärret fanns en del arter, även om det mesta ännu inte dykt upp, däribland såg vi: små vänderot (ser ut som en miniatyr-vänderot), nejlikrot, humleblomster, skogsnycklar, kärrviol (utan blad på stjälken) skogssäv (tjocka, breda och långa gröna blad), lundviol (fyrkantig blå sporre), ängsviol (blomstjälken växer ända nerifrån marken). I kanten av ån upptäcktes de mycket små och vackra bållevermossorna flikbålmossa (Riccardia multifida) och fickpellia (Pellia ephifylla), vilka trivs längs skogsbäckar med blottad jord och gärna med gamla träd och jordbruk i närheten. Vid vandringen tillbaka mot platsen där bussen skulle plocka upp oss tittade vi på lite mossa på en stenmur, här finns förstås helt andra sol och värmetåliga arter; den silvriga (silverfärgen fungerar som solskyddsfaktor) raggmossa, gråraggmossa, bergraggmossa samt kakmossa. Där fanns också den stora fällmossan med sina gula spetsar – med lupp kan de långa bakåtböjda harpunliknande tänderna skönjas.